Min bukplastik

Jag måste säga att jag är ganska fixerad och uppslukad av min mage och har varit enda sen operationen. Varje gång jag går förbi en spegel så måste jag ställa mig där och skåda konstverket helt begeistrad av fåfänga. 

 

Jag antar att det går över allt eftersom jag känner den mindre. För just nu sträcker det ju i huden och musklerna ömmar så jag tänker på den ofta vare sig jag vill eller inte. Det är svårt att inte tänka på något som kräver så mycket hänsyn och omvårdnad liksom. 

 

Och på så sätt är den inte heelt olik en bebis. 

 

Hehe. Ja ni fattar vad jag menar. Hittills känner jag mig så himla nöjd i alla fall. Det är ytligt, löjligt, urtrist och urtråkigt. Och alldeles... Alldeles underbart.